Muminsagan

I år hämtar Stockmanns sagofönster inspiration från Mumins 80-årsjubileum. Samarbetet mellan Stockmann och Tove Jansson sträcker sig ända tillbaka till 1950-talet, då de älskade muminfigurerna för första gången dök upp i varuhuset. Följ med på en resa in i mumintrollens värld!

Det var vinter i Mumindalen. Långt nere under meterhöga drivor av snö sov Muminhuset och drömde om våren. Som alla vet går mumintroll i ide, med magen fulla av granbarr sover de igenom hela vintern. Ett stilla snusande och snarkande var det enda som hördes i det stora huset, förutom vägguret i salongen som tickade medan snöflingorna singlade ner över dalen.

Men så letade sig ett annat ljud in i muminfamiljens drömmar. En isande, klagande röst, någonstans långt bortifrån. Det var Mårran som klagande gled genom skogen, lika isande kall som snön som gnistrade på de mörka trädens grenar, en väldig grå skugga av ensamhet. Där Mårran hasade fram blev marken om möjligt ännu kallare, en blånande isig yta täckt av en dimma av köld. Mårrans klagande steg högt ovan träden och en viskning av förfäran gick genom grenarna. Hon var mycket ensam.

I Muminhuset vaknade mumintrollen ett efter ett och tände yrvaket fotogenlamporna. Husets fönster kastade varma fyrkanter av ljus över snön.

Efter mycket rumsterande kom man fram till att det inte gick att somna om, och därför beslöt man att göra det bästa av situationen och ordna en fest.

Inbjudningskorten skickades kors och tvärs över Mumindalen. Filifjonkor, homsor, gafsor och hemuler läste förvånat – man var inte van att Muminhusets invånare var vakna såhärårs.

Ett kort bestämde sig Mumintrollet för att leverera själv, eftersom han kände på sig att just denna gäst inte var van att få festinbjudningar. Han hittade henne i den mörka skogens utkanter.

Ett moln av frost omgav hennes mörka kjolar och hennes gula ögon blinkade förvånat när Mumintrollet räckte henne ett kort där det stod “Välkommen på vinterfest utanför Muminhuset. Alla är välkomna som de är, bidra med vad som passar dig.”

Mårran visste inte vad hon kunde bidra med, men hon såg längtansfullt på bilden av det varma ljuset som strålade ut från Muminhuset på kortet. Hon drogs till ljus och var nyfiken på vad en fest var, hon aldrig varit på en sådan. Men skulle hon våga ta sig till Muminhuset, ofta blev andra rädda för henne när hon försökte närma sig?

Utanför Muminhuset var festförberedelserna i full gång. Man hängde upp girlanger på de snötäckta trädgrenarna, tände små snölyktor här och där och Muminpappan kokade en varm vinterdryck. Han smaksatte med russin och mandel, syltad lotus, ingefära, socker och muskotblomma, en och annan citron och lite rönnbärslikör och var mycket nöjd med resultatet. Muminmamman fick hjälp av Mumintrollet och Sniff vid spisen, därifrån underbara dofter letade sig ut över drivorna. Gäster från dalens alla hörn började anlända.

Snart var festen igång. Alla åt och drack och hade det trevligt. Lilla My åkte kälke på en gammal silverbricka hon hittat i salongen. Snorkfröken övade en koreografi för en dans hon tänkte uppföra, men det var väldigt tungt att skutta runt i den djupa snön. En hemul med tjocka röda vantar och randig halsduk närmade sig Muminhuset på skidor.

När månen steg upp över de blånande bergen tog Muminpappan fram sin grammofon. Just som man börjat stampa takten bröt ett klagande ljud igenom den glada musiken. Det var Mårran som anlänt. De minsta knytten skyndade sig att gömma sig bakom Mumimammans förkläde, men Mumintrollet gick Mårran till mötes med en lykta i handen. Han visste från förr att hon gillade att dansa – på sitt eget lite klagande vis – att följa ljuset i hans hand och röra sig fram och tillbaka i en sakta gungande rörelse… Mumintrollet och Mårran rörde sig i sicksack över snön, och där Mårrans mörka kjolfållar glidit fram gnistrade marken av blånande is. “Det blir ju en skridskobana!” hojtade Lilla My exalterat.

Och så var det – en liten stund senare hade Mårrans dans svept fram en blank isbana där dalens alla invånare förtjust gled omkring. Man krockade, ramlade omkull och steg upp igen – de duktigaste gjorde små piruetter eller skutt, allt till takten av musiken från Muminpappans grammofon. I utkanten av myllret gled Mårran omkring, lite avsides, men en del av festen.

Ibland, när det är något speciellt i luften, kan mumintroll vara vakna mitt i vintern och mårror dansa i månskenet.